Jag kan känna mig lite snuvad på min egen förlossning faktiskt.. 
Klart att man är lite besviken.

Men visst, jag slapp smärtan samtidigt :-)  Eller slapp och slapp, nog har jag känt smärta dom här dagarna!

Man tror ju inte att det händer en själv.. Ni vet, "det där händer inte mig".  Men jo det kan lika väl hända mig, eller hur? 
Man är beredd på det värsta tror man, men man tror inget ska hända. I detta fallet hände lite mer än man hade kunnat ana kanske. 
Inte kunde jag ana när jag låg där helt full på lustgas och dom gastade om akut snitt, att vi skulle vara kvar på sjukhuset tills en vecka senare... 
Men så blev det.. 

Ja, men så till saken.. 
Även om en förlossning kanske inte är det skönaste man kan vara med.. Och säkert inte det roligaste heller. Så ser man ju ändå fram emot det, eller jag gjorde det iallafall. Klart man var förväntansfull. Man ville ju veta hur det kändes. 
Men nu sitter jag här, inte ett dugg klokare trots att jag har världens finaste son sovandes framför mig <3 
Som sagt, klart att jag är lite besviken. 
Jag fick sova mig igenom hela min förlossning. Och jag kände ingenting. 
Även fast många förlossningar går till så så är det inte så man tänker sig när man tänker på en förlossning. 

Men huvudsaken är såklart att allt gick bra och att det kom ut ett friskt barn <3 
Men han fick en tuff start i livet vårat lillhjärta <3  Men han är stark, och nu mår han jättebra! 

Jag måste ju ändå säga att min förlossning gick snabbt. Det var inte mycket väntan på förlossningen. Trodde även att jag skulle vara hemma längre med värkar men det var jag inte heller.. 
Jag vaknade fyra på morgonen och hade lite ont tkte jag så jag la mig ute i soffan och såg på tv och tänkte att jag kan väl somna om här kanske. Sen började det bara göra mer och mer ont och runt sextiden kom jag på att jag kanske skulle ta och klocka värkarna för att se om det verkligen var värkar.. Och mycket riktigt dom kom tätt.. Och kom tätare och tätare.. 
Klockan sju gick jag in till sambon och sa att det är nog dags att vakna nu för det är nog något på g.. (Som tur var hade han tagit kompledigt just denna dagen så jag slapp ringa efter honom)
Runt nio ringde jag förlossningen och dom sa bara att jag såklart fick komma in när jag ville men orkade jag vara hemma en stund till så var det bra, och se om värkarna fortsatte eller avtog. 
Efter det blev det bara värre och värre och jag låg bara och kved i soffan.. 
Klockan tolv ringde jag igen och sa att jag inte står ut längre.. Då fick vi klartecken att åka in och lyckligtsvis fick vi åka in till stan så vi slapp Hudik eller Ösd. :-) 
Ja runt ett kom vi in iaf. Och jag fick sitta med CTG kurva. Trodde inte jag skulle sitta så länge.. Men det gjorde jag.. Sen sa dom att dom inte riktigt var nöjd med kurvan och att vi fick åka hem, gå ut och gå eller ta in på patienthotellet om vi ville. För jag var inte alls öppen än heller.. Segt tyckte vi. Men dom sa att jag fick sitta en stund till med kurvan få se om den ändrade sig..  Det gjorde den inte så dom ville dom jag skulle sitta ännu längre.. En doktor kom även in och försökte väcka liv i lillen där inne i magen. Han sov bara :/  Till slut så fick dom ut bättre resultat på kurvan men nöjda var dom inte.. 
Tyckte det bara ramlade in folk i förlossningssalen och man undrade ju om det verkligen var meningen.. Men dom hade väl anat oråd redan långt innan.. 
Iallafall på en timme sedan hade jag öppnat mig 3 cm. Och nu ville dom ta hål på hinnorna sa dom. Och sätta på en skalpelektrod på huvudet på lillen. 
När vattnet gick sa dom att han bajsat i det.. Något man ju hört att det inte är så bra.. Så är blev jag orolig. Men höll mig lugn för det kunde ju lika gärna gå jättebra. 
En kort stund senare kom en doktor in och ville ta blodprov på lillen, och det tog man då på huvudet. Han lyckades dock inte så dom avvaktade en stund sen kom en annan doktor och försökte.. Men lyckades inte heller. Det gjorde fruktansvärt ont att ha värkar, ha en som grävde där nere och en som hängde på magen för att trycka ner lillen så gott det gick.. Så til sist kom ännu en och försökte men då bestämde vi att jag skulle ta lustgas för att kunna slappna av så dom kunde hålla på bäst dom ville.. Och det var väldigt skönt att få annat att tänka på. Det kändes lite som att man var fullt med men ändå inte.. I tankarna var jag ganska klar men jag hörde inte mkt av vad dom sa och kände inte mkt heller för den delen.. Men ja samtidigt som man kände sig ganska klar i huvudet så var man ändå helt borta.. Skumt att förklara! 
Tur var väl det iaf så man inte fattade vad som hände.. Det var bara Erik som fick höra allt.. 
Sen tog dom av mig lustgasen en stund och man kom väl tillbaka lite.. Då ser ena doktorn mig rakt in i ögonen och säger att bebisen måste ut snabbt och att det blir akut snitt.. Och att nu kommer det att gå undan.. 
Och det gjorde det.. Dom rusade iväg med mig i sängen genom hela sjukhuset kändes det som.. Och det enda jag kunde tänka på var vart Erik skulle ta vägen..
Sen kommer jag in i en grön operationssal och en trevlig läkare pratar med mig och säger sedan att nu söver vi dig. Sen försvann jag.. 
Klockan 15.34 den dagen föddes våran underbara son <3 
En timme senare vaknar jag upp på uppvaket alldeles ensam och vet inte alls vart mitt barn och sambo är.. 


Men resten får vi ta en annan dag för nu börjar lille Adrian vakna till och vill ha mat tror jag :) 
Puss på er så länge! <3  

Adrian, född 5 augusti kl 15.34. 50 cm lång och vägde 3700g <3  Världens finaste grabb!
Älskar min familj <3